Vi blir förblindade

Den västerländska livsstilen,  dess uppfattningar och attityder, seder och vanor, kryper in under huden på oss och blir till slut våra egna seder, uppfattningar och attityder. De blir självklarheter som inte kan ifrågasättas eftersom vi då skulle tvingas ifrågasätta hela vårt sätt att leva. Vi blir förblindade. Vi ser inte längre det som finns mitt framför ögonen på oss. 

Jag läste nyligen en bok som handlar om en seglats som ett svenskt par gör från södra Sverige till Spetsbergen, Island, Shetlandsöarna och tillbaka. Makarna har tidigare gjort en världsomsegling så de är rutinerade seglare. I det första kapitlet skriver Birgitta Boye-Freudenthal:

Under våra seglingar genom åren har vi insett hur det fungerar ombord under den första tiden på vilken långfärd som helst. Saker som har med anpassning och mänsklig nedtrappning att göra. Som kom vår treregel till. Efter tre dagar begriper vi att vi inte är på tillfällig flykt, och egentligen fortfarande bor hemma i ett hus. Vi bor i båten. Mobiltelefonen hänger fortfarande med överallt för att inga samtal ska missas. Efter tre veckor har vi skakat av oss den värsta vardagsstressen, sänker axlarna och kan andas fritt. Nu kollar vi bara telefonsvararen på kvällen. Efter tre månader känner vi oss som lugna och harmoniska människor och kan börja ta dagen som den kommer. När vi behöver ringa är det ingen som vet var mobiltelefonen ligger. Efter tre år blir vi som ny människor. Kropp och själ har kommit i takt. Abonnemanget på mobiltelefonen har gått ut för länge sedan.” 

Jag måste erkänna att jag grät efter att ha läst det här. Jag kände en innerlig längtan  i själen efter just ett sådant liv. Det var något som jag visste att jag skulle behöva. Ja, precis så borde vi få leva: i harmoni med både kropp och själ. Min gråt gav mig en tankeställare. Om min själ nu längtar efter samma sak som det här paret uppnått efter en treårig frigörelseprocess – varför har jag inte märkt det tidigare? Jo därför att jag är blind. Vår livsstil och vårt hejdlösa tempo hindrar oss från att se vad själen känner. Vi vill inte veta det vi vet. Det är meningen att människan ska släppa in själen i sin vardag, i sitt liv. Det är meningen att hon ska lyssna till sitt inre, sitt sanna jag. Hon ska lyssna in vad hon i själ och hjärta behöver, längtar efter och önskar. Om hon inte gör det, blir livet själlöst. När själen drar sig undan börjar vi må dåligt. Livet töms på all glädje och mening. Vi känner att vi slungats in i ett obegripligt drama vars djupaste budskap och handling vi inte förstår. Vårt inre slår larm, men eftersom vi inte längre kan tyda orsaken till larmsignalerna, börjar vi sträva efter välbefinnande och lycka utan att förstå vad som ligger bakom att vi mår dåligt. Vi försöker uppnå lycka med yttre medel. Vi vill bli framgångsrika, samla på oss egendom, vinna erkännande, få upplevelser och bli underhållna. Vi vet inte längre vad vi behöver och därför vill vi för säkerhets skull ha allt. Det leder till brådska. Vi jagar allt som ser bra ut på ytan, men rusar samtidigt ifrån själen. Ju fortare vi springer, desto mindre hör vi vad själen säger. Först viskar den tyst i vårt öra, sedan talar den högra och till slut skriken den. Själen skriker när vi blir sjuka, drabbas av en konkurs, skilsmässa eller olycka. Allt sådant är själens knep för att få oss att lyssna, och till slut också att höra.

En själfull människa lever tätt intill sitt eget sanna jag och lyssnar till sitt inre. När hon gör det lyser hon upp och skimrar, hon är charmerande och personlig. Det är är ju något vi alla vill, och alla har vi också chansen att uppnå det.

Vi har ögon, men vi ser inte. Vi har öron, men vi hör inte. Vem eller vad ska väcka oss ur vår dvala?

– Tommy Hellsten – Du är mer än du anar

sjäen

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *